Fysisk aktivitet för barn och unga: Vi måste byta perspektiv

av: José Nuñez, grundare Moveoo.

Jag sitter just nu och läser ett utkast från Folkhälsomyndigheten om barn och ungdomars fysiska aktivitet inför framtiden. Jag kommer dela fler reflektioner i bloggen och i Moveoo Tribe framöver. Men redan på första sidan fastnar jag för något avgörande: ordlistan.

Följande står att läsa under definitionen av fysisk aktivitet:

"Fysisk aktivitet definieras som all kroppsrörelse som genereras av skelettmuskler och kräver en ökad energiförbrukning. Aktiviteten kan utföras med olika intensitet och ingå som naturlig del i ens yrke, i hushållsarbete och i transporter eller utföras på fritiden som frilufts-, motions- eller idrottsaktivitet."

Inget fel i det. Men det viktigaste saknas. Och kanske är det just där vi fastnar i utvecklingen.

Vi vet alla att behovet av rörelse ökat i takt med vår tilltagande passivitet. Men istället för att gå till roten av problemet söker vi kompensation i form av övningar, appar, och gym. Vi tänker på skelettmuskler och strukturerade pass för att det är det enklaste att göra.

Vi följer "lagen om enklare" och glömmer därmed att det är rörelse som saknas oss. Inte bara vilken rörelse som helst, utan rörelser i vardagen. Rörelser som varierar, som kräver närvaro, lust, nyfikenhet och kreativitet. Det är inte standardiserade övningar och säkerställd prestation som bygger kultur – det är mönsterbrytande aktivitet som väcker liv.

Vi behöver ta ett kliv bort från metoder och system inom klassisk träning när vi pratar om barn och ungdomar. Jag tror att vi behöver gå en annan väg. En som skapar en kultur där fysisk aktivitet är en naturlig del av vardagen – inte ett avgränsat moment på ett schema.

Utmaningen? Den är vi vuxna. Vi har utvecklat ett samhälle, ett skolsystem och en fritidskultur som står för mycket av det motsatta. Vi har ett förlegat skolsystem. En idrottsretorik som bygger på prestation före upplevelse. Och föräldrar som i allt högre grad lämnat sin roll som närvarande förebild.

Men det finns hopp. Och det är barnen och ungdomarna.

Om vi vuxna kan visa tillit, guida med närvaro och låta oss själva inspireras av barnen – då kan vi skapa förändring. Barnen bär framtiden, men de behöver ett sammanhang där det är naturligt att röra sig. En kultur där vardagsrörelse uppmuntras och hyllas.

Jag ser fram emot att få bidra till den förändringen. Att väcka föräldrar, att inspirera till nya samtal i skolan, att se idrotten ta nya vägar. Ska den fortsätta vara en dopad miljardindustri för ett fåtal? Eller kan den bli en gemenskap som gör fler glada, friska och sedda?

Det börjar med att vi byter perspektiv på vad fysisk aktivitet egentligen är. Och vem den är till för. Hur går dina tankar kring detta?